Sagan om ringen - JRR Tolkien

Titel: Sagan om ringen
Originaltitel: The Fellowship of the Ring
Författare: JRR Tolkien
Serie: Sagan om ringen #1
Sidor: 482
År: 1954-1955

Vi befinner oss i ett land bortom tid och rum men i dess leende natur med grönskande marker, porlande bäckar och väderbitna klippor kan vi ana ett stycke England.

Vi är i sällskap med hoberna, ett godmodigt folk som vill leva i lugn och ro, med saftiga biffar, skummande öl och goda historier.

Men i deras händer befinner sig en märkvärdig och ödesdiger ring - härskarringen som den onde trollkarlen Sauron i skugglandet Mordor eftertraktar: ringen som kan förvandla gott till ont.

För mig har Sagan om ringen alltid varit den där tegelstenen som alla hyllar, samtidigt som de retar sig på de oändliga beskrivningarna och dryga handling. En sån där tegelsten som nästan alla har i bokhyllan, men som oftast inte har någon bruten rygg. En sån där tegelsten vars filmatisering jag själv älskar, men jag har lätt gett upp när jag börjat prova läsa prologen.

När jag gick i åttan började jag läsa boken och kom kanske femtio sidor in, sedan gav jag upp. Varför minns jag inte riktigt, för jag tyckte ändå att den var helt okej då. Sen berättade Anna och Emelie att de tänkte genomföra en maratonläsning av boken, så varför skulle jag inte vara med? Nu är jag så glad att jag ändå tog mig an utmaningen - för mig var det verkligen en utmaning - för boken visade sig vara mycket bättre än jag trott.

För det första vill jag prata lite om handlingen i boken. Jo, visst, prologen var en pina. Där berättar Tolkien om sitt folkslag hoberna, och om deras historia och bla bla bla. Det var inte speciellt intressant att läsa, och jag blev lite rädd att hela boken skulle vara så. Men sedan kom berättelsen igång, med fest hos Bilbo och historier om ringen han haft i sin ägo under så många år. Jag kanske hade tyckt att boken varit seg om jag inte hade sett filmerna tidigare, men nu visste jag hela tiden vad som skulle komma, och därför blev det aldrig mer än lite segt. Dessutom var boken spännande, trots att jag sett filmerna, för de skiljer sig ändå markant.

Hur blev det med de tiosidorslånga beskrivningarna då? Ja, jag hade hört att boken skulle bestå av långa beskrivningar på tio sidor om hur de gick på en äng, en hel sida till att beskriva en sten, och så vidare och så vidare..... men så var det inte alls. Jag kan hålla med om att beskrivningarna var långa, mycket längre än vad jag är van vid när jag läser ungdomsböcker, men det var absolut ingenting som jag hade ett problem med. Tolkiens språk är ju fantastiskt, även i den svenska översättningen, så det var många fina beskrivningar som ändå var till fördel för boken.

Jag tyckte mycket om karaktärerna, som jag redan var familjär med sedan ha sett filmerna. Jag kunde inte sluta skratta i början när Aragorn "Vidstige" dök upp i berättelsen, så himla dryg karaktär! Jag älskar honom i filmerna också. Oh my. Gandalf, Merry & Pippin, Gimli och Sam var också favoriter. Tom Bombadill, wii. Jag tycker verkligen om Frodo i filmerna, men i boken hade han så liten personlighet. Jag tyckte att han var så förutsägbar, hade väldigt få speciella moments, och var i allmänhet rätt tråkig. Någon som har läst boken och håller med mig?

Jag irriterar mig också på könsfördelningen i den här boken. Brödraskapet består av nio personer, alla är de män. Det fanns så få kvinnor i den här boken att man lätt kan räkna dem på ena handen:
Lobelia - Bilbos släkting som är en gammal hobbittant vars enda mål i livet är att ta över Baggershus och flytta in där med sin make (familj?). Hon var nämndes några få gånger i början.
Hjortrongull - Det här är Tom Bombadills fru, och hennes uppdrag är att servera hobbitmännen mat, sovplatser och komfort. Hon beskrivs som vacker, ödmjuk och ger ett varmt välkomnande. Hon sköter om huset medan Tom Bombadill tar hand om de vidsträckta fälten och skogen runt i området.
Arven - Hon var med förvånansvärt lite tyckte jag. Jag har för mig att hon spelar en större roll i filmerna? Hur som helst, hon är där i Vattnadal, hjälpte hobbitarna och spelar egentligen inte någon större roll - i den här boken i alla fall.
Galadriel - Drottningen av Lorien, hon beskrivs också otaliga gånger som en vacker alv. Hon skiljer sig dock från de andra kvinnorna, eftersom hon faktiskt påverkar handlingen och visar upp något annat än den klassiska bilden av hur en kvinna ska vara.

Jag är så trött på att kvinnor, i många klassiska böcker, bara finns där som ett "redskap" och stödjer upp handlingen. Det är alltid männen som är drivande och hjälper handlingen att ta sig vidare, och kvinnorna gör väldigt sällan något som inte är relaterat till någon man. Det här kan jag diskutera i evigheter, men vi sätter punkt för den här gången.

Boken överraskade mig alltså, och jag ser verkligen fram emot att läsa vidare i triologin. Har ni inte läst Sagan om ringen tycker jag verkligen att ni ska göra det!